Tre Kronor. När jag hör det tänker jag som 80-talist genast på OS-guldet 2006 i Turin och den magiska finalen mot Finland. Forsberg droppar till Sundin som droppar till Lidström. PANG. OS-guldet är ett faktum efter en oerhört rafflande avslutning på matchen. OS 1994 och Foppas straff var jag för ung för, men har såklart sett det om och om och om igen i efterhand. Men… sen då? Vi mäter kanske inte framgångar i OS-guld, men bortsett från dessa två magiska turneringar, vad har vi då? 

Det vi har är en tendens att faktiskt vika ner sig när det gäller som allra mest. Ser vi förbi OS-gulden är det faktiskt en sorglig historia. På 31 år har vi totalt två OS-guld och ett silver, resten är fjärde- och femteplatser efter förluster mot både finnar och belarusier. Men OS går ju bara vart fjärde år, det där är ju ett bra facit, säger ni. 

Jag började följa Tre Kronor på allvar 1998 och blev genast bränd när Finland slog ut Tre Kronor ur OS i kvartsfinalen med 2-1. Tre Kronor återhämtade sig och vann sedan VM-guldet den våren. VM hade ändå något, en revansch för floppen i Nagano, och nu var Tre Kronor bäst i världen igen. Eller?

Elva VM-guld har det blivit för Tre Kronor. Jag har fått uppleva fem stycken, sedan den där avslutande 0-0-matchen i Zürich 1998, för 27 år sedan. Sverige har alltså tagit VM-guld i ishockey 18,5% av alla VM som spelats sedan dess. För att kunna anses som en stormakt i ishockey som ska vara med och slåss om guldet varje gång krävs det inte mycket (ishockey är ju inte en global sport likt fotbollen), men det krävs något mer än det vi har fått se av Tre Kronor under alla dessa år. VM-gulden 2017 och 2018 var en anomali i ett annars rätt sorgligt historiearkiv där ett fåtal silver och brons blandats med uttåg i otaliga kvartsfinaler. År 2030 ska vi dessutom vara världsledande i ishockey, enligt några nissar på förbundet som jobbar med värdegrund och visioner. 

Tre Kronor viker oftare ner sig än att steppa upp och varje vår står alla där och frågar både Sam Hallam, sig själv och sin granne: “Hur kunde vi förlora den matchen, vi skulle ju ta guldet i år?!”. Jag tror att det allt som oftast handlar om en övertro på sitt eget land. Vi svenskar vill gärna tro att vårt landslag är en stormakt när det kommer till ishockey. Vi är definitivt bland de 6 bästa länderna i världen i ishockey (igen, det är inte så svårt) och vi har en massa spelare i NHL, men det är väldigt, väldigt sällan Tre Kronor faktiskt lyckas åstadkomma något av värde och när det verkligen gäller.

Så vad beror det på? Min analys: NHL-spelarna vi har i laget i det här VM:et är inga världsstjärnor som bär sina NHL-lag på sina axlar likt Sudden, Foppa, Alfredsson, Lundqvist och Lidström gjorde. Det finns inte samma stjärnglans som förr, och den lilla stjärnglans vi faktiskt har (typ bara Nylander i det här VM:et) kompletteras av spelare som spelar biroller i NHL, i andra, tredje eller fjärdekedjor. Lucas Raymond och Filip Forsberg i all ära, men några superstars och vinnarskallar är det inte. 

Backsidan då? Inte en enda renodlad offensiv back var med och spelade VM i år. Inte. en. enda. Tvåvägsbackar och defensiva brunkare har sina roller i ett VM också, men en spelvändning startar oftast med ett bra förstapass, oftast från en back. Varför har vi då inga? Därför att Karlsson, Dahlin och Hedman är alla “skadade” eller skadade. Det är allt vi har, over there, och då har jag ändå räknat snällt eftersom EK65 är på väg utför.

I slutändan landar jag ändå i att den huvudsakliga anledningen till att dagens Tre Kronor-spelare underpresterar är för att de inte har samma stolthet, vilja och driv att representera Tre Kronor som spelarna från förr hade. Sudden, Foppa och det gänget såg det som sin förbannade plikt att direkt efter avslutad säsong åka och representera sitt land, något annat fanns inte. Förmodligen var det på det viset eftersom generationen innan den var likadan och det smittade av sig. Någonstans gick Sverige som hockeynation vilse längs vägen och det slutade vara spelarnas högsta dröm att få vinna med Tre Kronor. Det ska gärna vara VM på ett häftigt ställe (Köln, Köpenhamn, Prag, etc), vara hemma-VM för att de stora namnen ska dyka upp och vilja dra på sig landslagströjan nu för tiden. 

Jag vill avsluta den här krönikan med ett viktigt meddelande till allmänheten: bara för att man är NHL-spelare är man inte per automatik en superstjärna och bäst i världen, oavsett vad Viaplay-studion försöker tuta i den svenska befolkningen vecka in och vecka ut.