Dela era berättelser från 2016

Det finns vissa händelser i livet som vi alltid kommer minnas. Många minns säkert var de befann sig när de först fick se bilderna från terrorattentatet mot World Trade Center. Jag var hemma tidigt från skolan, och min storebror hade lånat pappas dator - den enda i huset som var uppkopplad mot Internet - för att läsa Aftonbladet. Jag tittade över axeln och såg den första lilla suddiga bilden som hade lagts ut. Jag tänkte spontant att det var ett litet segelflygplan, skrattade till och tänkte "Där har vi ett nytt bidrag till Darwin Awards!". Men inom kort började svenska TV-kanaler sända CNN istället. "America under attack" var rubriken. Och vi fick se byggnaderna falla i realtid. Det är snart 25 år sedan, och många andra minnen från den tiden har suddats ut med tiden. Men minnena från den dagen, och även dagen efter, som började med en lektion i Idrott och Hälsa ute på skolgården, är lika klara idag som för 20 år sedan. Ofta när det gäller minnen, så kan jag minnas fragment. Första kyssen, studenten, somrarna vid Höga Kusten som barn. Det är vackra, men likväl suddiga minnen, nästan likt en drömmar som man verkligen kämpar för att komma ihåg. MoDo har varit en viktig del av mitt liv. Jag minns förlusten mot Malmö, då kompisarna hånade mig och sa att Mats Sundin är mycket bättre än Peter Forsberg. Jag minns hur jag låg och grät på brors säng när Ove Molin gjorde mål i öppen kasse 1999. Jag minns hur jag beställde in två flaskor mousserande vin och bjöd främlingar på O'Learys efter guldet 2007. Jag minns hur jag satt på O'Learys när Forsberg gjorde sitt mål i comebacken mot Skellefteå. Men likväl är det fragment. Filmer från livet som har klippts ner till 30 sekunder långa trailers. Matchsammandrag. Men 2016 var annorlunda. Ett nytt 9/11. Jag hade nyss lämnat ett förhållande och var bjuden på singelfest. Allt var dukat för fest. Jag skulle se MoDo krossa Leksand och sedan åka dit på mitt bästa humör och ta de snygga singelkvinnorna med storm. Sedan reducerar Jon Knuts och jag får direkt en klump i halsen. Jag klarar inte av att titta mer, utan stänger av TV:n och klär på mig. På vägen till tåget tar jag upp swehockey.se och hamrar på Refresh-knappen. 3 minuter kvar. 2 minuter kvar. 1:30 kvar. 1:15 kvar. 1:10 kvar. 1:09 kvar. Det kändes som att vänta på en obehaglig läkarundersökning. Om bara ett par minuter skulle allt vara över, och jag skulle kunna börja blicka framåt, fokusera på att hitta på roliga raggningsrepliker etc. Men när jag går genom parken mell…